Möt Ywonne Lothsson, undersköterska med 39 års erfarenhet från dialyssjukvården

ywonne-lothsson-undersköterska-med-39-års-erfarenhet-av-dialyssjukvården-diaverum

Vad är din roll hos Diaverum?
Jag jobbar som undersköterska. Jag startar och avslutar dialysbehandlingar vilket jag har haft delegation att göra ända sedan jag började på dialysavdelningen. Frågar du någon annan så säger de att jag har hand om allt, jag har ju varit här så länge. Och jag tycker att det är kul att hjälpa till. Andra arbetsuppgifter är att ordna med taxitransporter, matdistributioner, patientavgifter, beställa material till förrådet så att det är påfyllt mm. Men framförallt tycker jag om att vara nära patienterna. 

Hur gick det till när du bestämde dig för att börja arbeta inom dialyssjukvården?
Det var en ren tillfällighet. Jag gick i gymnasiet på den tiden och var på väg hem efter en skoldag. Jag stannade till vid sjukhuset i Falköping som låg på vägen hem och gick helt enkelt in och frågade om de hade sommarjobb. Och det hade de. När jag jobbat några år fick jag utbilda mig till sjukvårdsbiträde, sedan arbetade jag några år till och utbildade mig efter det till undersköterska.

När jag hade arbetat som undersköterska ett tag på en långvårdsavdelning så fick vi höra att de skulle öppna en dialysavdelning på Falköpings sjukhus. Detta var den första kliniken att öppna i länet. Jag visste ingenting om dialys då men tyckte att det lät väldigt spännande. Det var nyfikenheten som gjorde att jag drogs dit. Den nya dialyskliniken öppnade i januari 1979. Först fick jag sommarjobb på kliniken och nästa år blev jag fast anställd.

Hur har kliniken utvecklats sedan du började?
Vi började i väldigt liten skala och sedan växte det efter hand. Vid starten hade vi runt 5 patienter och några år senare hade patienterna blivit så många att det togs beslut om att öppna ytterligare en klinik i Skövde, detta var år 1985.

Kliniken drevs först av landstinget. Hur gick det till när kliniken gick över till privat drift?
Vi fick reda på att driften av kliniken lades ut på upphandling och sen att det var Gambro som hade vunnit upphandlingen, detta var 2001. Det var så klart många tankar som kom och många undrade hur det skulle bli. I avtalet ingick att personalen skulle tas över av företaget. Vi fick träffa Gambro som samlade ihop oss och berättade om företaget. Det var bra att få lära känna företaget och få möjlighet att ställa frågor. Sedan löpte det på som vanligt och i början var det inte så stor skillnad. Sedan efter några år så var det Diaverum som tog över driften istället.

Vilka skulle du säga är de största skillnaden på att arbeta offentligt jämfört med privat?
En stor skillnad tycker jag är att man hamnar närmare besluten och kan vara med och påverka. Det är mer synligt vilka som styr. Sen tänker man mer ekonomiskt när det drivs privat. Och det tycker jag kan vara positivt många gånger. I förlängningen så är det inte bara företagets vinst utan även skattepengar det handlar om och på vissa ställen kan man arbeta på andra sätt och använda andra material utan att kvaliteten sänks. Sen är ju patienternas väl och ve alltid högsta prioritet. Patienterna är alltid i fokus i allt vi gör.

När det gäller resultat så ligger vi väldigt högt i olika jämförelser. Jag har alltid sagt att dialysverksamhet är en ypperlig verksamhet att driva privat just eftersom det är så tydligt vilken kvalitet man levererar. Det blir synligt vid varje dialysbehandling eftersom man kan se och följa upp så många olika värden.

Vad tycker du har varit mest motiverande med att arbeta inom dialyssjukvården?
Jag har alltid trivts väldigt bra och tycker att det har varit väldigt roligt. Framförallt är det kontakten med patienterna som jag uppskattar. De kommer ju till oss 3-5 gånger i veckan så man får väldigt fin kontakt med dem. Dialys är en livsuppehållande behandling och i slutändan handlar det faktiskt om liv och död. Patienterna måste få sin behandling för att överleva. Det gör att arbetetet känns väldigt meningsfullt. Jag har gått med glädje till jobbet varenda dag och jag trivs verkligen med denna världen. En del tror ju att det är en massa tekniska saker man behöver lära sig för att kunna hantera maskinerna men alla kan lära sig en dialysapparat.

Du har arbetat inom dialyssjukvården i 39 år. Vilka är de största utvecklingarna som du har sett?
Det har skett många utvecklingar under min tid och vården har blivit mycket bättre. En jättestor framgång som kom 1986 var läkemedlet Erythropoietin (EPO) som stimulerar bildandet av röda blodkroppar. Är man njursjuk så har man svårt att bilda röda blodkroppar. Innan EPO lanserades behövde många njursjuka få blodtransfusioner, en del så ofta som  varannan var tredje vecka. Nu kan de få detta läkemedel via en spruta istället och mår mycket bättre.

En annan revolutionerande framgång som också kom på 80-talet var bikarbonatpatronerna. Innan dessa kom mådde patienterna rätt så kymigt och fick ofta blodtrycksfall. Detta berodde på att man använde acetatdialys som gjorde att blodkärlen vidgades. Det blev jättestor skillnad när bikarbonatpatronerna kom. Man tillsätter bikarbonat till dialysvätskan.

Nuförtiden finns det också nya läkemedel som reglerar fosfatnivåerna. Dialyspatienter behöver äta läkemedel som binder fosfat. Förr i tiden innehöll dessa läkemedel aluminium som lagrades i hjärnan och ledde till demens. Det är så klart en jättestor förbättring att dessa bieffekter nu är borta.

Sen har det skett väldigt mycket med bättre maskiner, effektivare filter osv. Man har möjlighet att skräddarsy behandlingen på ett helt annat sätt idag till skillnad från när jag började.

Finns det någon utveckling som du skulle vilja se i framtiden?
Det är mycket i arbetsmiljön som har blivit bättre redan. Det är många tunga lyft som har försvunnit i och med att det har tagits fram bättre förpackningar. Men ett område som länge har varit på tal och där vi har väntat på att det skall ske förbättringar är arbetsmiljön för händerna. Detta är ett globalt problem och jag skulle önska att tillverkarna kunde ta fram förpackningar och material som är mer ergonomiskt anpassade och som gör att det inte sliter på händerna lika mycket.

Vilka är de starkaste minnena som du tar med dig?
Det är minnena från de gånger som det där telefonsamtalet kommer och man får reda på att en patient har blivit transplanterad. Det kunde hända en morgon att en patient som stod på transplantationslistan inte dök upp till sitt dialyspass och då går man så klart och håller tummarna. Senare på dagen så kunde det hända att patienten själv ringde från transplantationsenheten och berättade att han eller hon fått en ny njure. Och då är patienten så klart överlycklig. Det värmer något så enormt när det händer. Man har ju ofta följt patienten väldigt länge. Patienten kan tex berätta för en att “Nu har jag varit på toaletten. Nu har jag kissat!”. Och det är så klart jättestort. En del går hela livet utan att bli transplanterade. Och för många är det ett tufft liv. 

Mina starkaste minnen är också så klart från alla fina patienter som jag har träffat genom åren. Vi får ju ofta väldigt nära relationer med patienterna och är som en enda stor familj här på kliniken. Jag tycker att det är så fantastiskt att många patienter tar sig an sin behandling och dyker upp varje gång med en positiv och glad attityd mitt i allt de går igenom. Det är verkligen inspirerande. Det är både med glädje och sorg som jag lämnar den här stora härliga familjen.

Stort Tack Ywonne och vi önskar dig all lycka med pensionärslivet!